Berättandet och det som på svenska idag kallas ”storytelling” har slagit igenom på bred front i landet, långt utanför teatrarnas och manusförfattarnas kreativa rum. Att skänka legitimitet åt sin berättelse har blivit den allt överordnade uppgiften, och då inte i första hand för konstnärerna utan fastmer för journalisterna, politikerna och PR-konsulterna. För att lyckas i detta ofta tvivelaktiga uppsåt går man över lik.

I Sverige anno 2016, har man kommit fram till, saknas stöd för en objektiv verklighet. Meritokratin är avvecklad till förmån för värderelativismens falska rättviseförmedlingar, förmenta altruism och sekteristiska nepotism. Orden har förlorat sin mening. Språket har ersatts av retorik. Det mesta – även kunskap och realpolitik – är på låtsas. Med postmodernt nit lät vandalerna skalan förskjutas, för att kort senare vända den upp och ner. Frihet är slaveri! Ju sämre, desto bättre! Vulgärast vinner!

Vem gisslar makten idag? Vem rider spärr mot maktens högmod och den till godhet förklädda ondskan? Mot den till naivitet förklädda cynismen? Mot den likgiltighet som ger sken av omsorg?

Vi lever i de dåliga förklädnadernas tid. På sin påhittade parnass sitter den illusoriska intelligentian i kragstärkta narrdräkter. Den nya normen kallar sig normkritisk. Den nya makten beskriver sig som maktlös. Och går därigenom paradoxalt nog fri från granskning. Ansvar utkrävs inte. Våra ämbeten befolkas i bästa fall av charlataner och dilettanter, inte sällan av rena bedragare och egennyttiga svindlare. Dramatikerna förstår inte allvaret och kändiskomikernas humor söker makthavarnas gunst. Det är meningen att vi skall skratta åt folket.