Manifest

Berättandet och det som på svenska idag kallas ”storytelling” har slagit igenom på bred front i landet, långt utanför teatrarnas och manusförfattarnas kreativa rum. Att skänka legitimitet åt sin berättelse har blivit den allt överordnade uppgiften, och då inte i första hand för konstnärerna utan fastmer för journalisterna, politikerna och PR-konsulterna. För att lyckas i detta ofta tvivelaktiga uppsåt går man över lik.

I Sverige anno 2016, har man kommit fram till, saknas stöd för en objektiv verklighet. Meritokratin är avvecklad till förmån för värderelativismens falska rättviseförmedlingar, förmenta altruism och sekteristiska nepotism. Orden har förlorat sin mening. Språket har ersatts av retorik. Det mesta – även kunskap och realpolitik – är på låtsas. Med postmodernt nit lät vandalerna skalan förskjutas, för att kort senare vända den upp och ner. Frihet är slaveri! Ju sämre, desto bättre! Vulgärast vinner!

Vem gisslar makten idag? Vem rider spärr mot maktens högmod och den till godhet förklädda ondskan? Mot den till naivitet förklädda cynismen? Mot den likgiltighet som ger sken av omsorg?

Vi lever i de dåliga förklädnadernas tid. På sin påhittade parnass sitter den illusoriska intelligentian i kragstärkta narrdräkter. Den nya normen kallar sig normkritisk. Den nya makten beskriver sig som maktlös. Och går därigenom paradoxalt nog fri från granskning. Ansvar utkrävs inte. Våra ämbeten befolkas i bästa fall av charlataner och dilettanter, inte sällan av rena bedragare och egennyttiga svindlare. Dramatikerna förstår inte allvaret och kändiskomikernas humor söker makthavarnas gunst. Det är meningen att vi skall skratta åt folket.

Att slå nedåt är emellertid en dålig strategi. Att underskatta sin publik en dödssynd. En dag kommer denna publik att inse vidden av bedrägeriet. Täckelset måste falla. Ord utan tanke når aldrig himlen. De obekväma historierna söker sig mot ljuset.

Ingen teater skulle sätta upp våra pjäser. Ingen filmkonsulent skulle bevilja stöd åt våra filmer. Tvärtom försöker etablissemanget tysta oss. Vår berättelse om verkligheten är farlig och anses inte vara korrekt. Det ger oss motivation och drivkraft.

Behovet av en ny röst har aldrig varit starkare. Ett divergerande perspektiv, bortom det poserande och smärtsamma koketteri som stryker makten medhårs. Det sanna avantgardet. Som synar de taffligt sydda narrkostymerna i sömmarna. Innan censuren tar vid.

Svenska Narrativ framställer berättelser i brytningstid, med drag av omistlighet. Radikalare än så blir det inte.